Du är här:FramsidaBang on a Can All-Stars: Class ...

Program:

Angélica Negrón: Turistas with Kookik, a film by Keerati Jinakunwiphat
Henry Threadgill: With or Without Card with Split Womb, a film by Rena Butler
David Lang: interstate with film by Annie-B Parson
Julia Wolfe: Believing

Steve Reich: Electric Counterpoint
Michael Gordon: I Buried Paul
Philip Glass: Closing
Steve Martland: Horses of Instruction

I samarbete med:
Jane och Aatos Erkkos stiftelse

Den sex man starka, elektriskt förstärkta Bang on a Can All-Stars, som fritt korsar gränserna mellan klassisk musik, jazz, rock, världsmusik och experimentell musik, har konsekvent skapat en helt egen identitet som trotsar kategorisering. Deras musik har närmast blivit en egen genre, då repertoaren omfattar ett brett urval verk skrivna specifikt för gruppens särpräglade instrumentuppsättning och spelstil.

Trumset, elgitarr och elbas antyder en viss musikaliskt riktning, balanserade å andra sidan av cello, piano och klarinett. Mellan dessa ytterligheter finns olika slagverk, kontrabas, synthesizer, saxofon och basklarinett.

Gruppens mycket varierade klangvärld representerar inte bara den ursprungliga minimalismen, utan också en slags vidareutveckling av minimalismen mot ett något råare och mer energiskt uttryck, åtminstone i rytmiskt, tonalt och klangligt hänseende.

Angélica Negrón, född i Puerto Rico och som flyttade till USA som ung vuxen, använder influenser från Puerto Rico i sitt verk Turistas; salsa, reggaeton och afro–puertoricansk bomba kan höras i en distanserad form. Negrón närmar sig också ämnet med humor och ifrågasätter och förnyar stereotyper.

Henry Threadgills With or Without Card utgör ett undantag i kvällens program. Verket påminner om den oroliga och fragmenterade serialismen från 1950-talet. All slags upprepning är tabu, och jämn puls och tonal harmoni är helt borttagna.

Interstate är David Langs motorvägsstudie. Byggd av olika kanon- och stretto-strukturer formar verket en jämnt stigande crescendo fram till slutklimaxet.

Julia Wolfe, en av Bang on a Cans grundare, har kanske skrivit mest för ensemblen. Believing har intensiteten hos metalmusik framförd på akustiska instrument och innehåller oväntat även vokala inslag.

En av minimalmusikens centralgestalter och en legend inom genren är Steve Reich. Hans numera klassiska Electric Counterpoint (1987), för elgitarr och band, består av tre överlappande satser i en långsam–snabb–långsam struktur.

Michael Gordons I Buried Paul har fått sin titel från orden som John Lennon mumlar i den slutliga tag som lades till efter fade-outen i Beatles Strawberry Fields Forever. Gordons musikaliska inspiration kommer också från samma bakvända kakofoni.

Philip Glass, en av grundarna av den ursprungliga amerikanska minimalismen på 1970-talet och en pionjär inom genren, skrev Closing som ett melankoliskt stämningsstycke baserat helt på tonal harmoni.

Den brittiske kompositören Steve Martlands Horses of Instruction är uppbyggd av anslagsmönster i varierande längder och ostinaton. Stycket rör sig i utkanten av progressiv rock, och spelets idé är återigen hypnotisk upprepning.