Osynlig och sedd – Musik från USA

Radions symfoniorkester
Susanna Mälkki, dirigent
Cecelia Hall, mezzosopran
Ville Rusanen, baryton

Andrew Norman: Unstuck (Finlands premiär)
Thomas Adès: America: A Prophecy
John Adams: Lääkintämies (finskspråkig premiär)

Charles Ives: Symfoni nr. 2

Radions symfoniorkester och dirigent Susanna Mälkki framför under Helsingfors festspel en USA-tematisk konsert med sällan spelade verk samt två uruppföranden. Konserten bjuder på fyra perspektiv på USA.

Om sitt verk Unstuck säger Andrew Norman:
”Jag har aldrig varit så fast som vintern 2008. Detta verk låg länge på mitt skrivbord som en röra av musikaliska fragment utan en sammanhållen helhet.”

”Genombrottet kom genom Kurt Vonneguts roman Slakthus 5. Jag insåg att bristen på konsekvens i mina idéer helt enkelt måste accepteras—det påminde om ’lossryckning’ från olika tidpunkter, precis som hos Vonnegut. Fragment av musikens början, mitt och slut dyker upp på fel ställen, precis som återblickar och framåtblickar i Vonneguts verk.”

America: A Prophecy (1999) var en del av en beställningsserie av New York Philharmonic för att fira det nya årtusendet. I denna apokalyptiska profetia valde den brittiske kompositören Thomas Adès som tema förstörelsen av mayakulturen i början av 1500-talet under den spanska invasionen. Enligt inkräktarnas propaganda befriades mayaindianerna—som hölls som slavar av präster och adel—och införlivades i den avancerade europeiska vetenskapens, religionens och teknikens sfär.

Mayamusiken i America: A Prophecy, som består av bara några få toner, är saligt enkel. Inga ursprungliga melodier fanns bevarade, men några texter har överlevt. I slutet hörs solistens sorgsna konstaterande: ”Askan känner ingen smärta.” Den glödande kolen svalnar till aska i de fyra sista ackorden.

The Wound-Dresser (1988–1989), för kammarorkester och barytonsolist, är skriven av John Adams och bygger på en dikt av Walt Whitman. Poeten berättar om sina egna erfarenheter som frivillig sjukvårdare för sårade under det amerikanska inbördeskriget. Texten är ett oförblommerat och hyperrealistiskt vittnesmål om de sårades öde.

Adams komposition visar stor respekt för Whitmans dikt. Musiken bär barytonsolistens recitation med långlinjiga orkesterpartier som för det mesta håller sig inom stilla nyanser. Trots den gripande tragiken är musikens allmänna ton återhållsam och elegisk. Den vackra skildringen av mänsklig beröring ger ett stänk av ljus åt det drömlika slutet. Den finska översättningen av Whitmans text är gjord av Johanna Freundlich.

Amerikanskhet utgör den djupaste kärnan i Charles Ives’ produktion. Som motivmaterial för sina kompositioner använde han populära melodier från sekelskiftet 1800–1900, marscher och soldatvisor från inbördeskrigstiden samt psalmer. I Symfoni nr 2 (1897–1902) gav detta lokala melodimaterial, kombinerat med den traditionella tysk–österrikiska romantiska symfonistilen, ett mycket särpräglat resultat. För dagens europeiska lyssnare är verkets nätverk av citat inte lika bekant, även om det också innehåller förtäckta lån från europeiska klassiker som Bach, Beethoven och Wagner.

Symfoni nr 2 är indelad i fem satser, men kan också ses som en tredelad struktur, där de två första och de två sista satserna vardera bildar tematiskt sammanlänkade par. Symfonins kärna, den långsamma tredje satsen, är också den längsta.

I detta verk använder sig Ives av fri kontrapunkt och ibland lager av motivmaterial. Dissonanser upplöses ofta överraskande—eller inte alls. Samma oförutsägbarhet gäller verkets fortsatta utveckling; nästa steg är svårt att förutse. Som slutlig glimt i ögat avslutar Ives symfonin med ett rejält dissonant ackord.