Radions symfoniorkester: Le Grand Macabre

Musikhuset, Konsertsal
mån 24.8.2026  19:00
tis 25.8.2026  19:00

Längd: ca. 2h 25min, paus
Språk: engelska
Åldersrekommendation: 14+

Radions symfoniorkester
Nicholas Collon, dirigent
Mateusz Gwidzalla, dirigentassistent

Helsingfors kammarkör
Nils Schweckendiek, körinstudering

Frederic Wake-Walker, regi
Sasha Balmazi-Owen, visualisering

Maskdesign och utförande: Tuija Luukkainen, Jonna Jokelainen, Katjaana Bryant, Ari Haapaniemi
Kostymutförande: Märta Lööv, Pia Lasonen
Barnstatister är elever från Teaterskolan ILMI Ö, Sofia Koski medverkar i barnregin

Solister:
Chefen för Gepopo / Venus: Sarah Aristidou, sopran
Nekrotzar: Leigh Melrose, baryton
Piet the Pot: Wolfgang Ablinger-Sperrhacke, tenor
Mescalina: Heidi Melton, sopran
Astradamors: Karl Huml, bas
Prins Go-Go: Andrew Watts, kontratenor
Minister, Vita partiet: Kangyoon Shine Lee, tenor
Minister, Svarta partiet: Luke Terence Scott, baryton
Amando: Jingjing Xu, mezzosopran
Amanda: Elisabeth Freyhoff, soprano
Schabernack: Jussi Merikanto, baryton
Schobiack: Tomi Punkeri, baryton
Ruffiack: Sakari Topi, baryton
Hemliga poliser och bödlar, prins Go-Gos ceremonimästare och tjänare, Nekrotzars helvetiska följe: Helsingfors kammarkör

György Ligetis opera Le Grand Macabre (1978) bygger på den belgiske författaren Michel de Ghelderodes surrealistiska undergångskomedi från 1934. Det rör sig om en dyster fars där ironi och humor förenas med tragik. Idén är att göra döden till åtlöje och håna den.

Operan utspelar sig i det fiktiva Brueghelland under ett obestämt århundrade. Liksom i Pieter Bruegels konst är operans kaosartade värld både flödande färgstark och mörk. Helheten är brutal och absurd, men samtidigt djupt mänsklig.

Partituret till Le Grand Macabre är ett bländande collage av stilar—eklektiskt, hånfullt och sammansatt av olika genrer. Dess kalejdoskopiska karaktär kan ses som en reaktion mot begränsningarna inom serialismen och Darmstadt-skolan, vars totalitära etos Ligeti jämförde med Nazityskland och Sovjetunionen: ”Tonalitet var strängt förbjuden. Att skriva melodier—till och med atonala sådana—var ett absolut tabu. Periodisk rytm och en förnimbar puls förkastades också.”

Ligeti själv förhöll sig öppen till all musik. I Le Grand Macabre, som kallats en ”anti-anti-opera”, citerar han Monteverdi, Mozart, Rossini, Verdi, Beethoven, Offenbach och Scott Joplin. Citaten är för det mesta distanserade; Ligeti själv talade om falska eller förvridna citat. Influenser har hämtats från brasiliansk, balkanisk, bysantinsk, skotsk och spansk musik. Tonsättaren uppgav att verkets musik ligger ”nära popstil” och är icke-atonal, men att den inte heller innebär en återgång till tonalitet.

Operan består av två akter som är uppdelade i två scener vardera. I den första scenen söker ett kärlekspar efter en plats där de kan tillfredsställa sin lust. Ur en grav stiger en figur som symboliserar döden, Nekrotzar. Han påstår sig kunna förutsäga och genomföra världens undergång och gör fyllot Piet von Fass till sin tjänare. Paret väljer graven som frigjorts efter Nekrotzar som plats för sin trånad.

I den andra scenen kommenderar hovastrologen Astradamors hustru Mescalina sin man och tvingar honom att utföra hushållsarbete. Astradamors upptäcker en närmande komet på himlen som ska orsaka världens undergång vid midnatt. Samtidigt drömmer Mescalina om en sexuellt kapabel man. Nekrotzar tillfredsställer henne, ger henne dödens kyss och skyndar vidare till Brueghellands hov med Astradamors i hasorna.

I scenen som inleder den andra akten bryr sig fursten Go-Go bara om mat och dryck. Ministrarna tävlar om hans gunst och folket gör uppror. Nekrotzar anländer och förkunnar världens undergång, men enligt hovets traditioner inleds först drickandet. Nekrotzar slutar med att bli berusad tillsammans med de andra, och någon undergång verkar inte inträffa.

I den sista scenen, som utspelar sig på morgonen, är ingen säker på om världens undergång inträffade eller inte. Mescalina attackerar Nekrotzar när hon känner igen honom som sin före detta man. Nekrotzar försvinner skamflat, medan de andra fortsätter dricka. De älskande stiger ut ur graven helt ovetande om händelserna. Alla känner lättnad över att ha överlevt.

Mitt i all karnevalsstämning och humor krävde Ligeti att Le Grand Macabre ska tas som seriös konst och inte som slapstickkomedi. Partituret är in i minsta detalj skrivet med exakthet gällande alla vokala och instrumentala effekter, och ett exakt framförande kräver stor virtuositet av de medverkande. Uruppförandet ägde rum i Stockholm 1978, men den första produktion som Ligeti förklarade sig vara nöjd med var Esa-Pekka Salones och regissören Peter Sellars reviderade och av Ligeti omarbetade version vid festspelen i Salzburg 1997. Detta är den version som sedan dess har framförts och som också hörs på Helsingfors festspel.

Text: Pekka Miettinen

Vi erbjuder undertexter på finska och engelska till föreställningen. Undertexterna visas på din egen smartphone via appen Subtitle Mobile. Mer information om hur appen fungerar kommer att publiceras närmare föreställningen.

Före föreställningen:

Gör så här på konserten:

Radions symfoniorkester »
Nicholas Collon »
Mateusz Gwidzalla »
Helsinki Chamber Choir »
Nils Schweckendiek »
Frederic Wake-Walker »
Sasha Balmazi-Owen »

Sarah Aristidou »
Leigh Melrose »
Wolfgang Ablinger-Sperrhacke »
Heidi Melton »
Karl Huml »
Andrew Watts »
Kangyoon Shine Lee »
Luke Terence Scott »
Elisabeth Freyhoff »
Jingjing Xu »
Jussi Merikanto »
Tomi Punkeri »
Sakari Topi »