Helsingfors stadsorkester önskekonsert: Musik och sinnet

Musikhuset, Konsertsal
fre 23.8.2024 19:00
Längd: 1h 45min

Verken till Helsingfors stadsorkesters önskekonsert har beställts av republikens president Alexander Stubb, professor Suvi Saarikallio och hjärnforskaren Daniel J. Levitin.

Levitins populärvetenskapliga böcker, som också ges ut på finska, har varit internationella bästsäljare och han har särskilt studerat samspelet mellan musik och hjärna. Suvi Saarikallio är musikpedagog och docent i psykologi och har studerat musik särskilt med tanke på känsloreglering, psykiskt välbefinnande och ungdomars utveckling.

Gästerna samlas i Musikhuset i Helsingfors för att diskutera musik, sinnet och de verk som de har valt, framförda av Helsingfors stadsorkester under ledning av Jukka-Pekka Saraste. Bassolist är Victor Wooten, som anses vara en av de bästa aktiva basisterna i världen. Wooten, femfaldig Grammy-vinnare, är känd inom fusionjazz och funk, men också för sin klassiska musik och sitt pedagogiska arbete.

Helsingfors stadsorkester
Jukka-Pekka Saraste, dirigent
Victor Wooten, bas

Benjamin Britten: Den unga personens guide till orkestern op. 34
Jean Sibelius: Aallottaret, op. 73

Victor Wooten: La Lección Tres
Jean Sibelius: Finlandia op: Finlandia op. 26

Före konserten kl. 18.00 diskuterar Victor Wooten, Daniel J. Levitin och Suvi Saarikallio Music & Mind och kvällens verk i Musikhusets stora workshop. Diskussionen modereras av Marko Ahtisaari, konstnärlig ledare för festivalen.

Efter konserten, kl. 21.00, spelar Victor Wooten och Daniel J. Levitin tillsammans i Musikhusets huvudklubb och fortsätter diskussionen på temat Music & Mind. Det är fritt inträde till klubben.

The Young Person’s Guide to the Orchestra är ett beställningsarbete av BenjaminBritten för kortfilmen Instruments of the Orchestra. Den första konserten där verket framfördes ägde rum den 15 oktober 1946 i Liverpool.

Britten byggde verket på barockkompositören Henry Purcells teatermusik från tragedin Abdelazer. Denna högtidliga Rondeau framförs först av hela orkestern, och sedan av orkesterns olika sektioner i ordningsföljden träblåsinstrument, bleckblåsinstrument, stråkar och slagverk.

I följande avsnitt ingår variationer på temat för de enskilda instrumenten i varje familj: först träblåsinstrument, sedan stråkar, harpa, bleck och slagverk. Puka och xylofon får särskild uppmärksamhet eftersom de kan spelas på en bestämd tonhöjd.

I verkets sista avsnitt, fugan, kombinerar Britten orkesterns alla sektioner. Det dansanta temat för fugan är härlett ur den ursprungliga Rondeaun. Med början från flöjtar och piccola spelas med varje instrument en ny melodi så att överlappande musikskikt uppstår. Samtidigt uppstår ett tillfälle att presentera kompositionstekniker från tidigare århundraden. I slutcrescendot framträder Purcells ursprungliga tema på nytt i hela sin högtidlighet tillsammans med fugan.

Horizons
Targets

”I januari 2019 arbetade jag med ett orkesterstycke för Susanna Mälkki. Vid den tiden var jag på väg tillbaka från en konsertresa i USA, och i bilen från Los Angeles till San Diego fick jag njuta av havsutsikten som sträckte ut sig till höger om mig. Samtidigt kände jag hur ny musik tog form i mitt inre. Utsiktsplatserna längs vägen kallades vista, så jag började helt enkelt kalla mitt nya stycke för Vista.

Det var inspirerande att för första gången på länge skriva för en orkester utan solister eller vokalavsnitt. Jag lämnade avsiktligt bort vissa orkesterinstrument som är typiska för min produktion, som harpa, piano och celesta. Jag utvecklade också olika klangfärger för träblåsinstrumenten och ville ge dem mer plats än vanligt.

Komponeringsprocessen blev utmanande. Men jag hittade en fräsch klang som är klarare utan pedalljuden från harpan och pianot. De enskilda blåsinstrumentens avsnitt och de olika tonvävnaderna kan på det sättet urskiljas bättre.

Avsnittet Horizons baserar sig på horisontella linjer och abstrakta texturer, medan Targets är mer spänd och dramatisk med mycket fysisk energi. Verkets struktur bygger på olika sätt att variera ett relativt begränsat musikaliskt material. Mot slutet avmattas energin i avsnittet Targets till en långsam coda, där musiken återgår till de första takternas säkra lugn.”

(Kaija Saariaho, Helsingfors 24.8.2021)

”Om du växer upp i en familj där det talas fem språk lär du dig fem språk”, berättar Victor Wooten som en metafor om sin barndom. Hans föräldrar var musikaliska allätare och Wooten spelade allt tänkbart på gehör. Wooten inledde sina egentliga musikstudier med cello som sjätteklassare och i det sammanhanget blev han bekant med klassisk musik och orkesterspelande.

Wootens första erfarenhet av att skriva för en symfoniorkester var konserten The bass whisperer 2014. Den ursprungliga idén var att sammanföra symfoni- och jazz-funkpubliken genom att använda ett musikaliskt språk som kombinerar båda stilarna.

La Lección Tres (2021) har en koppling till till Wootens tidigare solobasstycke The Lesson. Han utvidgade först stycket till ett arrangemang för big band och sedan för symfoniorkester.

Verket har en långsam, trevande inledning. Den domineras av en oboemelodi som förlängs och utvidgas av en solobas. Ett ”cirkusaktigt” avsnitt för in en ny energi i musiken.

Efter den andra delens snabba valsövergång lockar orkesterns slaginstrument solisten med sig innan basen återgår till en ackompanjerande roll. Efter en groove i dur avslutas avsnittet stilla.

Sedan följer en energisk final i form av ihärdig marschrytmik. Mitten av avsnittet är stämningsfullt och färgmättat. Marschrytmen som understryks av en virveltrumma avslutar konserten självsäkert och energiskt.

Sibelius deltog i protesterna som följde på den första förtrycksperioden genom att 1899 komponera de fosterländska styckena Atenarnes sång och Islossningen i Uleå älv. På samma linje fortsatte Tablåmusik till Pressens dagars jubileumsföreställning. Verket uruppfördes den 4 november 1899 med kompositören som dirigent på Svenska teatern.

Tablåmusikens avslutande del kallades Finland vaknar. De inledande trotsiga bleckackorden drabbade djupt den unge Heikki Klemetti som var med i publiken. ”Mycket gick förlorat i kvällens festyra och inte heller publiken tycktes ha haft tid för djupare konstnärliga värden ”, skrev Klemetti i sin recension.

Kapellmästaren Robert Kajanus dirigerade fyra delar av musiken redan i december 1899. Slutnumret var igen Finland vaknar. Man lyckades inte riktigt hitta ett passande namn för verket. På konserter hade det kallats bland annat Finland, Finland vaknar, Finale, La Patrie och Vaterland. Det etablerade namnet blev Finlandia på förslag av Axel Carpelan 1901.

Sibelius var förvånad över verkets popularitet. ”Vad är det som gör denna lilla tondikt så tilltalande? Den har verkligen byggts uteslutande av teman ’från ovan’.. Idel inspiration”, skrev kompositören i sin dagbok år 1911. Finlandia blev en internationell framgång, och det gjordes många olika arrangemang av den för många olika sammansättningar.  En kränkt Sibelius gav dock inte sitt tillstånd för en jazzad version.

Text: Pekka Miettinen