Iveta Apkalna, orgel: Glass & Bach
Musikhuset, Konsertsal
Fre 30.8.2024 19:00
Längd: ca 2h, paus
Den lettiska mästerorganisten Iveta Apkalna är en världsstjärna på sitt instrument. Musikhusets nya orgel får en värdig gäst när Apkalna kommer till Festspelen för att framföra en solorecital där Philip Glass pulserande moderna musik på ett hypnotiskt sätt möter Johann Sebastian Bachs tidlösa orgelverk.
Apkalna har sedan 2017 varit huvudorganist i det legendariska konserthuset Elbphilharmonie i Hamburg och solist på konserter med några av världens bästa orkestrar, till exempel London Philharmonic, The Cleveland Orchestra och Royal Concertgebouw. Apkalna var också orgelsolist för NDR Elbphilharmonie vid världspremiären av Esa-Pekka Salonens Sinfonia concertante 2023.
På Festspelens konsert knyter Apkalna ihop Philip Glass och J.S.Bachs orgelverk på ett unikt sätt. Glass transartade musik som präglas av en minimalistisk, genomträngande puls ger också ett nytt perspektiv på Bachs ikoniska kompositioner.
Iveta Apkalna, orgel
Program:
Philip Glass: Satyagraha. Act III, Conclusion (arr. Michael Riesman)
Johann Sebastian Bach: Pièce d’Orgue (Fantasia, G-dur), BWV 572
Philip Glass: Music in Contrary Motion
Johann Sebastian Bach: Passacaglia och fuga, c-moll, BWV 582
Johann Sebastian Bach: Ricercar 6, Musikalisches Opfer, BWV 1079
Philip Glass: Mad Rush
Johann Sebastian Bach: Chaconne, BWV 1004 (arr. för orgel M. Keller)
Seriell musik var den mest aktuella musikaliska tekniken under Philip Glass ungdoms- och studieår. Den striktaste versionen av den ansatsen förbjöd all upprepning i musiken. Samtidigt gjorde man slut på kontinuiteten och den tydliga rytmen i musiken. Tonalitet och treklangsharmoni var självfallet tabu inom seriell musik.
1960-talets amerikanska kompositörer utvecklade en stil som var en fullständig motsats till den seriella musikens komplexitet. De utmärkande dragen var en ständig upprepning av samma enkla musikaliska element och teman, jämn rytm och statisk dynamik och en treklangsbaserad harmonisering som ibland endast rörde sig inom en enda tonart.
Det nya greppet kallades minimalism. Men Glass ogillar den termen, som ofta missuppfattas. Han kallar sig hellre en ”kompositör av musik med repetitiva strukturer”.
Satyagraha (1979) är en opera i tre akter som framförs på språket sanskrit. Avslutningen av den tredje akten har arrangerats för orgel av Michel Riesman. Mad Rush (1979), som trots namnet är överraskande fridfullt, kan framföras på antingen piano eller orgel. Contrary Motion (1969) är enligt Glass skrivet i en ”öppen” form – stycket har inget egentligt slut utan stannar helt enkelt. Verket bygger på expanderande former som i teorin kan fortsätta växa i all evighet. I princip skulle konserten kunna pågå i timtal, rentav dagar.
I Glass musik bildar små, återkommande melodifragment och ostinaton en rofylld, jämt pulserande vävnad och omger lyssnaren med en behagligt klingande musikalisk matta som undviker dissonanser.
Johann Sebastian Bach var under sin livstid bäst känd som organist, orgelspecialist och orgelkompositör. Vid sidan av sitt enorma livsverk deltog Bach regelbundet som konsult i olika orgelprojekt och testade orglar. Ofta fick han också äran att uppträda med egna solon på invigningskonserter för nya orglar. Bach komponerade orgelverk under hela sin aktiva karriär, men hans mest produktiva fas inföll 1708–1714.
Pièce d’Orgue är ett relativt tidigt verk från Bachs Weimarperiod (1708–1717). Mittdelen följer en femstämmig fri kontrapunktik och ramas in av virtuosa brutna ackord. Den sista delens harmoniska spänning förtätas av en kromatiskt sjunkande basgång.
Passacaglia och fuga, c-moll hör till musikhistoriens mest imponerande prestationer när det gäller den här typen av komposition. I Passacaglia varierar Bach en åtta takter lång basgång i 21 rika variationer och plockar dessutom in referenser till kända koralmelodier. I fugan moduleras musiken också till durtonarter. Den här delen präglas av en mästerlig trefaldig kontrapunkt.
Ricercar, som hör till samlingen Das Musikalische Opfer, baserar sig på ett tema som Bach fick av kung Fredrik II den store under sitt besök vid hovet i Preussen 1744. Ett treklangstema följs av en sjunkande kromatik. Manuskriptet är upplagt på sex notplan utan att det nämns i vilken sammansättning verket ska uppföras. Vanligen framförs dock Ricercar a 6, det vill säga den sexstämmiga fugan, på klaviaturinstrument.
Chaconne representerar samma grundidé som passacaglia, det vill säga ett relativt kort, återkommande musikaliskt tema och variationer på det. I Chaconne är det tema som varieras snävare och variationerna friare. Den storartade tredelade konstruktionen består av en omfattande inledande del i moll, i mitten en del i dur och sedan en återgång till huvudtonarten d-moll. Otaliga arrangemang för olika instrument och sammansättningar har gjorts av verket, som ursprungligen komponerades för soloviolin.