Nationaloperans orkester, Conor Mitchell: Riot Symphony

Musikhuset, Konsertsal
tor 20.8.2026  19:00

Längd: ca. 1h 40min, paus

Finlands Nationaloperas orkester
Andrew Gourlay, dirigent

Aurora Marthens, sopran
Ric Furman, tenor

Nicky Larkin, videodesign

I samarbete med: Belfast Ensemble

Program:

Richard Strauss: Metamorfoser
Conor Mitchell: Riot Symphony

Richard Strauss: Metamorfoser

Skissandet till Metamorfoser inleddes 1944, och verket fullbordades följande år i svallvågorna av förstörelsen av Dresden. Musiken skildrar civilisationens tillbakagång till primitivism. Verket är en enssatsig, omfattande studie i förvandlingen av besläktade motiv, komponerat för en ovanlig besättning bestående av 23 solistiska stråkinstrument.

Verket är Richard Strauss klagovisa över ödeläggelsen av Tysklands städer och kulturliv under andra världskriget. Före kriget fungerade Strauss som ordförande för nazistregimens riksmusikkammare i ett försök att främja tonsättares yrkesmässiga intressen, vilket ledde till kritik både för samarbete med nazisterna och för judesympatier. Strauss själv betraktade sig som opolitisk och hävdade att han enbart bedömde människor utifrån deras talang, inte deras politiska övertygelse.

Metamorfoser innebär en stor förändring i Strauss tonspråk. I sina sista kompositioner skrev Strauss en asketiskt karg och inåtvänd musik i stället för sin tidigare energifyllda och praktfulla stil.

Verket domineras av en fyllig, polyfont rik stråkklang. Musiken flödar framåt i rika bågar som växer till passionerade stegringar. Som mest öppet tar Strauss ställning till den tyska kulturens undergång genom att flitigt citera det karakteristiska fallande motivet från sorgmarschen i Beethovens Eroica-symfoni. Sorgmarschen framträder ännu i sin helhet i verkets slutskeden.

Conor Mitchell: Riot Symphony

Innan sin avrättning den 22 februari 1943 yttrade den 21-åriga tyska Sophie Scholl: ”Solen skiner än”. I sina sista ord ville hon ännu se en glimt av ljus i slutet av tunneln.

I München grundade Scholl den underjordiska rörelsen Vita rosen, som uppmanade till motstånd mot nazistregimen och folkmordet på judarna. Gruppen fängslades av Gestapo, men de unga medlemmarna förblev sin övertygelse trogna ända till slutet.

Scholls historia har inspirerat den belfastfödde tonsättaren Conor Mitchell (f. 1977) till hans färska Riot Symphony. Verket uruppfördes i maj 2024 och är ett dånande och obönhörligen energiskt verk som kombinerar musik, videoinstallationer samt texter av både Scholl och den ryska punkgruppen Pussy Riot.

Politisk protest i musiken har en lång historia. Bland de viktigaste tonsättarnamnen har åtminstone Giuseppe Verdi, Hans Werner Henze, Luigi Nono, Michael Tippett och John Adams tagit ställning i sina verk och lyft dagsaktuella ämnen till samhällsdebatten—utan att förglömma Sibelius och Finlandia. Samma sak eftersträvar Pussy Riot i sitt trotsigt självsäkra uppträdande för jämställdhet och mot Rysslands anfallskrig.

Conor Mitchell berättar hur han har imponerats av beslutsamheten hos aktivister som Pussy Riot, Sophie Scholl, popmusikens rebelliska kraftgestalt Sinéad O’Connor och den orubbliga Greta Thunberg: ”Jag vill fånga den elektriska anda som jag själv upplevde som sextonåring, och som också syntes i studentprotesterna i Paris 1968.”

”Rysk protestpunk är inte det första man kommer att tänka på när man hör ordet ’symfoni’. Men idén är densamma: gör din konst till ett vapen. De första 20 minuterna av Riot Symphony är ljus och energisk musik. Därefter blir symfonin rytmiskt intensiv, nästan turboladdad. Pussy Riots ryskspråkiga sånginsatser ekar över orkestern. Det rör sig om en orkestertolkning av låten Putin Lights Up the Fire (2012). Den ukrainska nationalsången passar perfekt ovanpå den.”

”Kanske är denna symfoni inte i sig en protest, utan framför allt en hyllning till dem som har höjt sina röster under de svåraste av omständigheter och visat sig ha rätt.”

Bios:

Med stöd av: