Sibelius-Akademin & Royal College of Music, Sakari Oramo, Anu Komsi

Musikhuset, Konsertsal
Sön 1.9.2024 16:00
Längd: 2h, paus

Unga musiker ger utlopp för sin enorma energi när professor Sakari Oramo sammanför symfoniorkestrarna från två av världens bästa musikhögskolor, Londons Royal College of Music och Konstuniversitetets Sibelius-Akademi. Orkestern uppträder på Festspelens avslutningskonsert i Musikhusets konsertsal den 1 september 2024. 

På konserten uppförs Jean Sibelius Skogsrået Op. 15, Gustav Holsts Planeterna och Lara Poes Songs from the Countryside med sopranen Anu Komsi som solist. Finsk-amerikanska Poe studerar i London och hennes nya sångsvit handlar om vårt förhållande till djur. Verket är skrivet för Anu Komsi. Det nya verket ramas in av två giganter inom den finländska och brittiska musiken, Sibelius och Holst. Verket är beställt av BBC  ovh det kommer att uruppföras vid BBC Proms-konserten en vecka före Helsinki Festival.

Royal College of Musics symfoniorkester (London)
Symfoniorkestern vid Konstuniversitetets Sibelius-Akademi
Helsingfors kammarkör
Sakari Oramo, dirigent
Anu Komsi, sopran

Jean Sibelius: Skogsrået
Lara Poe: Songs from the Countryside
Gustav Holst: Planeterna

Skogsrået (med underrubriken ”Ballad för orkester”) är en tondikt komponerad av Jean Sibelius 1894–1895. Verket baserar sig på svenska Viktor Rydbergs dikt från 1882, om ynglingen Björn som vandrar i skogen. Där blir han förförd av Skogsrået med tragiska konsekvenser.

Tondikten består av fyra klart olika delar som motsvarar diktens verser och beskriver deras händelser och stämning. Alla marcia: Han, Björn, var en stark och fager sven med breda väldiga skuldror och smärtare midja än andre män. Vivace assai—Molto vivace: Men skogens dvärgar i kolsvart skrud, de fara med list i ljungen. Moderato: Där böljar en skär, en månvit skrud, där vinkar en arm så mjäll och rund, där häves en barm, där viskar en mund. Molto lento: De ögon så blå i nattlig skog ha dragit hans håg från harv och plog. Han vesäll åldras i öde bo, så väntar han döden och båren. (V. Rydberg)

Efter urpremiären upprepades uppförandet 1895 och verket uppfördes ytterligare fem gånger under det årtiondet, och dessutom 1936 på kompositörens begäran. Därefter föll Skogsrået i glömska under 60 års tid. Nypremiären med Osmo Vänskä och Sinfonia Lahti 1996 fick även internationell uppmärksamhet.

Samtida kritiker berömde Sibelius för en mästerlig tonsättning av Rydbergs dikt. Liksom senare recensenter konstaterade de ändå att Skogsrået saknar en strikt enhetlig struktur. Sibelius radar helt enkelt upp olika delar utan utjämnande övergångar. Den ”övergångskonst” som han senare behärskade suveränt hörs ännu inte i Skogsrået.

Verkets ursprung präglas av mystik. Musiken till Skogsrået kan ha utvecklats successivt utifrån en opera som Sibelius skissat upp men som aldrig genomfördes. I vilket fall som helst har verket uppstått som en biprodukt av Sibelius operakris under 1890-talet. I Skogsrået är han på väg att ta avsked av sin tidigare idol Wagner. I verkets tredje del –  förförelsen – har lyssnarna uppfattat ”ett erotiskt harmonispråk” à la Tristan och i den fjärde delens sorgemarsch nyanser av Lohengrins ”förbjudna fråga”.

Det har också förekommit spekulationer om verkets eventuella självbiografiska dimensioner. Den ödesdigra intima kontakten mellan Björn och skogsrået kan vara en fingervisning till kompositörens egna ungdomsmisstag.

I  Inledning
II  Korna
III  De besvärliga individerna
IV  Stormen
V  Hästarna
VI  Karelarna
VII  Skogen

”BBC Symphony Orchestra ordnade 2018 en Total Immersion-dag kring Jean Sibelius musik. På kvällens konsert uppträdde Anu Komsi och Sakari Oramo, och de framförde flera av Sibelius symfoniska dikter och sånger. När Anu Komsi steg upp på scenen inledde hon med ett lockrop i stället för att direkt gå in på verken i programbladet. Lockropet är en folktradition med långa anor i de nordiska länderna, särskilt i Sverige och Finland. I Sverige används ordet ”kulning”. Både kulning och lockrop handlar om en särskild typ av vokal teknik för att locka in boskap från betet. När jag blev ombedd att skriva det här verket visste jag att jag skulle komponera uttryckligen för Anu Komsi och Sakari Oramo. Från den här BBCSO-konserten visste jag att lockrop var en sångstil som Anu behärskade, och jag kände hennes röst från andra verk (till exempel Kaija Saariahos Leino- och Saarikoski-sånger, George Benjamins Into the Little Hill, Jukka Tiensuus Voice Verser, Christian Masons Man Made – och flera andra verk har också komponerats för henne). Hon har en fin och unik sångröst – den rör sig kvickt fram och tillbaka och är mångsidig på flera sätt.

När jag började komponera det här verket kom jag ihåg Sibeliuskonserten, särskilt lockropet, och tänkte på min mormor Tidis barndom på en gård i Esbo. Tidi berättade många historier från sin barndom för mig (hon föddes 1928), och jag kände att hon beskrev en helt annorlunda värld än den vi lever i i dag. Trots att den här gamla världen på många sätt känns främmande för oss finns där också många viktiga teman som påverkar vår egen tid, såsom effekterna av krig och konflikt. Jag har också utnyttjat annat material från finländsk folkmusik, särskilt i partiet om karelarna, och jag har bearbetat och anpassat det här materialet på många sätt. Texterna kommer från samtal med Tidi och texter som min moster Minna Hakosalo har skickat till mig.

Text: Lara Poe

I Mars, krigsbringaren
II Venus, fredsbringerskan
III Merkurius, den bevingade budbäraren
IV Jupiter, glädjebringaren
V Saturnus, bringaren av ålderdom
VI Uranus, magikern
VII Neptunus, mystikern

Gustav Holst (1874–1934) var en engelsk kompositör och musiklärare. I hans musik förenas traditionell engelsk romantik med internationella trender präglade av Maurice Ravel, Igor Stravinskij och andra samtida kompositörer.

Holst var son till en svensk far och en engelsk mor och studerade vid Londons Royal College of Music med basun som huvudinstrument. Efter sin examen livnärde han sig som orkestermusiker. År 1905 blev han huvudlärare i musik på St. Paul’s Girls’ School och 1907 musikalisk direktör på Morley College. Han behöll dessa undervisningstjänster hela livet.

År 1913 besökte Holst Mallorca. Där upptäckte han astrologin, som blev ett livslångt intresse. Planeterna och deras särdrag som beskrivs i astrologin satte igång hans fantasi. Holst var till den grad intresserad av astrologi att han på privata sammankomster höll föredrag om ämnet och gjorde upp horoskop för sina vänner.

Imogen Holst, kompositörens dotter, kom ihåg att Alan Leos verk What is a Horoscope var en av faderns favoritböcker. Orkestersviten Planeterna (1914–1917) avspeglar bokens karakteriseringar av solsystemets himlakroppar. Där ingår varken Jorden eller Pluto, som vid den tidpunkten ännu inte hade upptäckts. 

Den inledande satsen Mars, krigsbringaren (1914) representerar som namnet anger den romerska krigsguden. Den krigiska stämningen stärks av trummor och en skärande polytonalitet.

Venus, fredsbringerskan för tankarna till den romerska kärleksgudinnan. Den stilla, vilsamma musiken färgas av känsliga orkesterpasteller.  Valthorns- och violinsolon och skimrande stråkar i bakgrunden skapar en eterisk känsla.

”Den bevingade budbäraren” Merkurius är den del av sviten som komponerades sist. Denna sats är livlig som kvicksilver och reflekterar enligt Holst människans tankeprocess.

Jupiter, glädjebringaren är en sats där musiken jublar och dansar. Kanske döljer sig Holsts intresse för engelska folkdanser i bakgrunden. Senare bearbetades stråktemat i mellanpartiet till den fosterländska hymnen I vow to thee, my country.

Saturnus, bringaren av ålderdom var Holsts egen favoritsats. Musiken börjar med en trevande beskrivning av människolivets början och fortsätter med en marsch genom medelåldern, för att avslutas med en melodi som påminner om en sorgemarsch och beskriver ålderdomen. Slutet präglas av ett resignerat lugn. Kompositören kommenterar: ”Saturnus beskriver inte bara det fysiska förfallet, utan är också en vision av fullbordan.”

Magikern Uranus framträder i form av en fyrtonig besvärjelse. Blecksektionens öppningsmotiv är sammanställt av bokstäverna i Holsts namn: G – (E)S – A – H. Satsen innehåller drama och turbulens. Efter en manisk dans är avslutningen stilla och dyster.

Neptunus – mystikern – är en gastkramande avslutning. Hela satsen spelas pianissimo. Ett vibrerande harpmönster och violinernas höga register skapar ett intryck av en planet på enormt avstånd. I mellanpartiet sjunger en kvinnokör utanför scenen, som om den var på väg att försvinna ut i den oändliga rymden. Holst föreslog att dörren till kören skulle stängas sakta i slutet.

Pluto upptäcktes fyra år före Holsts död. Det var klokt av Holst att inte planera något tillägg till Planeterna, eftersom Pluto ströks från listan över planeter 2006 och numera går under namnet 134340. Dessförinnan, år 2000, hann den brittiska kompositören Colin Matthews foga Pluto till sviten Planeterna.

Text: Pekka Miettinen

Jane och Aatos Erkkos stiftelse