Sibelius-Akademins symfoniorkester: Sagor och symfonier

Musikhuset, Konsertsal
Ons 26.8.2026  19:00

Längd: ca 1h 45min, interval

Sibelius-Akademins symfoniorkester
Susanna Mälkki, dirigent

Maurice Ravel: Ma mère l’Oye -svit
Jean Sibelius: Symfoni nr 7, C-dur, op. 105 

Ludwig van Beethoven: Symfoni nr 7, A-dur, op. 92

Pavane de la Belle au bois dormant
Petit Poucet
Laideronnette, impératrice des pagodes
Les entretiens de la belle et de la bête
Le jardin féerique

Maurice Ravel besökte gärna paret Godebski och deras barn Mimi och Jean i familjens lantställe. I sina memoarer berättar Mimi att Ravel trivdes i barnens sällskap, där han hittade på alla möjliga bus och berättade sagor.

Ma mère l’oye (Gåsmor, 1908) var ursprungligen avsedd som en pianoduett för Mimi och Jean Godebski. Äran att uruppföra verket gick dock ett par år senare till de 6- och 10-åriga Jeanne Leleu och Geneviève Durony.

Ravel arrangerade verket till en balett- och orkestersvit år 1911. För baletten ändrade han satsernas ordningsföljd och lade till dansnummer och mellanspel. Orkestersviten baserar sig på denna balettversion. ”Minnesbilderna från barndomens sagor fick mig att förenkla min stil och förfina mina uttrycksmedel”, skrev Ravel.

I Gåsmors sagovärld möter vi välkända figurer som Törnrosa, Tummeliten samt Skönheten och odjuret. Musikens helhetsintryck är luftigt och återhållsamt. Tonmåleriet är sparsamt använt med tanke på temat. Exempel på detta är fåglarna som pickar i sig brödsmulor i den andra satsen samt odjuret som samtalar med Skönheten.

Verket inleds med en skildring av den sovande Törnrosa. Sagotablåerna kulminerar i den ståtliga prinsens kyss, som väcker prinsessan ur hennes hundraåriga sömn.

Sjunde symfonins tillkomstprocess är höljd i dunkelt. Utifrån skissböckerna vet man dock att Sibelius arbetade på sina tre sista symfonier samtidigt. Sibelius skrev 1918: ”VII symfonin. Livsglädje och livskraft, emellanåt appassionato. Tre satser – som sista en ’hellenistisk rondo'”.

Senare ändrades verksplanen till att bli ensatsig. Verket färdigställdes i mars 1924, och Sibelius dirigerade uruppförandet i Stockholm utan Aino, som inte längre följde med Sibelius på konserter i skräck för att hennes man skulle ta för mycket styrketår innan framträdandet. Recensionerna var positiva, men Sibelius väntade sig ännu mer. ”Hur litet alla dessa anar vad jag har givit i mitt nya verk”, skrev han.

Sibelius hade också arbetat på verket under sin konsertresa till Rom våren 1923. Den levande närvarande antikens värld kan ha inspirerat tonsättaren, eftersom bestämningarna ”apollonisk” och ”hellenistisk” ofta förknippas med denna symfoni. Den ädla, förklarade högtidligheten i C-dur förenas med tillfälliga kromatiska och modala färger. Det stora basuntemat är ett av de mest storslagna ögonblicken i hela symfonilitteraturen.

Den sjunde symfonin fortsätter den absoluta linjen i Sibelius produktion, och verkets titel antyder inget programmatiskt innehåll eller ämnesområde. Symfonins form bestäms tvångslöst utifrån de möjligheter materialet erbjuder, så att säga som en biprodukt av kompositionssprocessen. Resultatet är strukturer som kan kallas revolutionerande. Sibelius ställning som en av den västerländska musikens mest betydande symfoniker vilar på denna egenskap.

Poco sostenuto – Vivace
Allegretto
Presto – Assai meno presto
Allegro con brio

Nära nog alla kommentarer om Beethovens sjunde symfoni förenas i att de framhäver symfonins rytmiska sida. Verkets marschartade, punkterade rytmer har i hög grad uppmärksammats. Andra karakteriseringar av symfonin har varit ”vild” och ”energisk”.

Symfonin innehåller överhuvudtaget ingen egentlig långsam sats; även den långsammaste har tempobeteckningen allegretto. Introduktionens poco sostenuto tillåter också mångahanda tolkningar gällande tempot. Spänningarna i den första satsens inledande skalaavsnitt upplöses först i slutet av hela satsen. Allegrettots släktskap med Eroicans sorgemarsch är uppenbart. Den tredje satsens tonarter, schertzots F-dur och trions D-dur, knyts via tonen A till symfonins huvudtonart. Den fartfyllda finalens avlägsna minne från den första satsen sluter helhetsformen.

Beethovens arbete med den sjunde symfonin inleddes i augusti 1811 i Teplitz. Pengabekymmer, tilltagande dövhet och olyckliga kärleksaffärer fördystrade stämningen. Trots svårigheterna lyckades Beethoven pressa in fräscha idéer och en extatisk rörelseenergi i symfonin.

Verket uruppfördes vid en välgörenhetskonsert i Wien den 8 december 1813. Framgången hos publiken var stor, och symfonins andra sats framfördes en gång till som ett extranummer.

Sibelius Academy Symphony Orchestra »
Susanna Mälkki »

Pekka Räisänens fond stöder utbildningssamarbetet med Mahler Chamber Orchestra i samband med denna konsert.