The Cleveland Orchestra & Franz Welser-Möst

Musikhuset, Konsertsal
Tor 29.8.2024 19:00
Längd: 2h, paus

The Cleveland Orchestra, en av världens mest kända symfoniorkestrar, ger en andra konsert på Helsingfors festspel. Förutom den tidigare tillkännagivna konserten kommer orkestern att uppträda i Helsingfors Musikhuset den 29 augusti, med Sergej Prokofjevs andra symfoni och Hector Berlioz Symphonie fantastique.

The Cleveland Orchestra, en av världens mest prestigefyllda symfoniorkestrar, en av “Big Five” av de mest kända orkestrarna i USA, återvänder till Finland efter årtionden av väntan. Orkestern, som sällan har besökt de nordiska länderna, uppträdde senast i Finland 1965. 

Orkestern grundades 1918 och har under de senaste 22 åren letts av den österrikiske toppdirigenten Franz Welser-Möst, som också ledde Wiens filharmoniker i ett minnesvärt framträdande vid Helsingfors festspel 2015. 

The Cleveland Orchestra anses fortfarande vara en av världens bästa aktiva orkestrar, och 2020 utnämnde New York Times den till den bästa i Amerika. Under Welser-Mösts ledning har orkestern finslipats till sin tekniska och konstnärliga topp.

Prokofjevs andra symfoni, som uruppfördes i Paris 1925, är känd för sin rytmiska kraft och inflytandet från den tidens europeiska avantgarde – Prokofjev beskrev själv verket som en vision av ”järn och stål”. 

Berlioz Fantastiska symfoni har etablerat sig som ett av 1800-talets viktigaste orkesterverk. Berlioz banade väg för nya orkestermetoder och tekniker för att uppnå drömlika och opiumindränkta visioner som var oöverträffade i västerländsk musik vid den tiden.

The Cleveland Orchestra
Franz Welser-Möst, dirigent

Allegro ben articolato
Tema con variazioni

Sergej Prokofjevs andra symfoni är ett utmärkt exempel på stilarten ”maskinmusik”, som blev mycket populär på 1920-talet. Den här musikaliska strömningen utvecklades efter första världskriget, under en tid då industrialiseringen och den tekniska utvecklingen snabbt förändrade världen. Flygplan, bilar med förbränningsmotor och fabriker inte bara formade det moderna samhället, utan utgjorde också en ny inspirationskälla för modernistiska kompositörer. Prokofjevs symfoni betraktas som ett av sin tids mest ambitiösa verk, som avspeglar stilens principer och strävanden.

”Maskinmusiken” skilde sig radikalt från tidigare musikriktningar, som 1800-talets romantik och sekelskiftets impressionism. Den framhävde en avsiktligt högljudd och rytmisk ansats som var avsedd att väcka sensation och utmanade traditionella musikuppfattningar. I Italien undersökte kompositörerna andra än musikaliska ljud, såsom mistlurar, sirener och visslor. Sovjetiska kompositörer uppmuntrades att hylla vattenkraftsdammarnas och de väldiga maskinernas imponerande arbete i form av orkestermusik. I Frankrike, där Prokofjev bodde på 1920-talet, var det populärt att imitera klockor, hammare och andra mekaniska verktyg med traditionella orkesterinstrument.

Prokofjev själv beskrev sin symfoni som ett verk ”av järn och stål”. Den första satsen i symfonin är energisk och intensiv, full av tung textur och fortgående, nästintill skoningslösa rytmer. Dissonans och harmoniska konflikter framhäver musikens industriella karaktär.

Den andra satsen bjuder på en lugnare stämning efter den första satsens explosiva energi. Det musikaliska temat inleds på oboe och genomgår olika variationer där ljudlandskapet blir lugnare och texturerna tunnare. Satsen medger dock bara ett ögonblicks lättnad, för det tar inte länge innan energin och spänningen är tillbaka i musiken.

Prokofjevs andra symfoni är ett djärvt och banbrytande verk som inte bara avspeglar sin tids musikaliska innovationer utan också kompositörens förmåga att förnya och utmana rådande musikaliska normer. Den andra symfonin visar att Prokofjev inte bara var beredd att vara progressiv, utan också högljudd och bullrig, vilket chockade både intelligentians och borgerskapets konventioner och förväntningar.

Text: Hugh Macdonald

Drömmar – Lidelser (Largo – Allegro agitato e appassionato assai)
En bal (Valse. Allegro non troppo)
Scen på landet (Adagio)
Marsch till avrättningsplatsen (Allegretto non troppo)
Dröm om en häxsabbat – Dies Irae – Ronde du Sabbat – Dies Irae et
Ronde du Sabbat ensemble (Larghetto – Allegro)

När en tidning i New York 1868 beskrev Hector Berlioz verk Den fantastiska symfonin som en ”komponerad mardröm” var kommentaren avsedd som en förolämpning. Men Berlioz själv eftersträvade just det intrycket – inte för att förstöra kritikernas kväll, utan för att förmedla en känsla av kompositörens egna, mardrömslika lidanden till lyssnaren.

Berlioz lidande är obestridligt. Av brev från 1829 framgår det tydligt hur djupt den 25-åriga kompositören ansattes av musikaliska idéer och hjärtesorg.

Föremålet för Berlioz passion var den irländska skådespelaren Harriet Smithson, som han hade sett spela Julia och Ofelia två år tidigare. Kompositören följde Harriet på avstånd fastän hon till en början inte visste någonting om honom. För att ge uttryck för sin fixering komponerade Berlioz först stycken från Shakespeares Romeo och Julia och Thomas Moores irländska melodier. Senare inspirerades han av Beethovens symfonier, särskilt Eroica, att komponera en egen, dramatisk symfoni utan det traditionella segervissa slutet.

År 1830 hörde Berlioz att Harriet var ”ledig och lättfotad” och upplevde att hon inte alls var värd hans lidelser, vilket ledde till att han komponerade en symfoni med en final där både han och Harriet symboliskt döms till helvetet. Verket blev snabbt klart på drygt tre månader och framfördes i slutet av samma år. Under 1830-talet blev symfonin mittpunkten för Berlioz konserter.

Även om Symphonie fantastique är berättelsen om en konstnär och hans älskade, tar den också intryck av Romeo och Julia och av Berlioz egen fixering vid Harriet. Ännu tre år senare, då Berlioz ironiskt nog hade gift sig med Harriet, bevarade han symfonins tema oförändrat.

Symfonins fem satser behandlar konstnärens besatthet som återkommer som tema i olika sammanhang. I början av verket beskrivs konstnärens själsliga tillstånd innan han möter sin älskade. I de följande satserna beskriver musiken en bal, en landsortsidyll och en desperat situation där konstnären döms till döden. I den sista satsen, där spöken och monster samlas, förändras det tvångsmässiga temat och symfonin avslutas med en yster orkesterklang.

Det här verket är fortfarande ett exempel på den romantiska konstens kraft att förena musik, litteratur och personliga erfarenheter till en dramatisk och sensationell upplevelse.

Text: Hugh Macdonald

Sergej Prokofjev: Symfoni nr 2, Op. 40
Hector Berlioz: Symphonie fantastique, Op. 14

Jane och Aatos Erkkos stiftelse