The Cleveland Orchestra, Franz Welser-Möst & Víkingur Ólafsson

Musikhuset, Konsertsal
ons 28.8.2024 19:00
Längd: 2h, paus

The Cleveland Orchestra, en av världens mest välrenommerade symfoniorkestrar, uppträder på Helsingfors festspel.

The Cleveland Orchestra, en av världens mest prestigefyllda symfoniorkestrar, en av ”Big Five” av de mest kända orkestrarna i USA, återvänder till Finland efter årtionden av väntan. Orkestern, som sällan har besökt de nordiska länderna, uppträdde senast i Finland 1965.

Orkestern grundades 1918 och har under de senaste 22 åren letts av den österrikiske toppdirigenten Franz Welser-Möst, som också ledde Wiens filharmoniker i ett minnesvärt framträdande vid Helsingfors festspel 2015.

The Cleveland Orchestra anses fortfarande vara en av världens bästa aktiva orkestrar, och 2020 utnämnde New York Times den till den bästa i Amerika. Under Welser-Mösts ledning har orkestern finslipats till sin tekniska och konstnärliga topp.

The Cleveland Orchestra framför Robert Schumanns pianokonsert och Pjotr Tjajkovskijs femte symfoni på konserten i Musikhuset. Konserten är Schumanns enda pianokonsert och en av de mest älskade solokonserterna från den romantiska eran. Solisten är den kanske mest kända pianosuperstjärnan just nu, den isländske pianisten Víkingur Ólafsson. Vid 2023 års festival gav Ólafsson en solokonsert för en utsåld publik.

The Cleveland Orchestra
Franz Welser-Möst, dirigent
VíkingurÓlafsson, piano

Robert Schumann: Pianokonsert
Pjotr Tjajkovskij: Symfoni nr 5

Allegro affettuoso
Intermezzo
Allegro vivace

Robert Schumann hade inte mycket till övers för de horder av pianovirtuoser som visade upp sin fingerfärdighet och bländade publiken överallt i Europa med sina nya instrument, som var mycket större än klaviaturinstrumenten under Mozarts tid. Till och med Beethoven anade potentialen i de nya högoktavinstrumenten, eftersom de hördes längst bak i stora salar och deras klang konkurrerade jämbördigt med en modern orkester. Schumanns tidiga pianomusik erkände lockelsen i denna briljerande stil, men snart försvarade han uttryck och känsla jämsides med virtuositet och bravur.

Som svar på en konsert som särskilt irriterade honom skrev Schumann 1839: ”Vi måste invänta ett geni som visar oss ett nytt sätt att kombinera orkester och piano så att en solist som dominerar vid klaviaturen kan avslöja rikedomen i sitt instrument och sin konst, medan orkestern, mer än blott en åskådare, med sin uttrycksfulla mångfald kan bidra till verket.”

Schumann förkunnade klarsynt de unga Chopins och Brahms genialitet, men den här gången visade sig geniet vara han själv. År 1839 hade han börjat skissa på ett verk för sin hustru Clara, som också var pianist och kompositör, och det blev klart 1841 under namnet Fantasie. Det uppstod dock inget tillfälle att uppföra verket, och tre förläggare sade nej till att publicera det. Fyra år senare utvidgade Schumann andantinopartiet som anslöt till rondon till en konsert i tre satser. I denna form uruppförde Clara Schumann verket i Dresden i december 1845, och det blev en framgång överallt – en av de mest älskade romantiska pianokonserterna.

Den första satsen avslöjar på många sätt verkets grundläggande karaktär som är en fantasi. Huvudtemat hörs först i blåsinstrumenten och pianots omedelbara svar, och upprepas i många olika former. Ett typiskt exempel på hur solisten och orkestern förenas är den mellersta satsens Intermezzo, där temat delar sig mellan pianot och orkestern, som fortsätter samtala tills det är dags för ett nytt tema. Nu framförs temat av cellisterna med eleganta inpass av solisten. I slutet, när satsen avmattas, återgår oboerna och klarinetterna till den första satsens huvudtema, vilket påminner om det motsvarande ögonblicket i Beethovens ”Kejsarkonsert” (nr 5) innan finalen brister ut i ny energi.

Temat för den sista satsen är en version av konsertens inledande tema, och snart börjar solisten manövrera i strömmen av noter på ett sätt som närmar sig virtuosens stilmedel. Men melodins känsla är alltid närvarande, och kontrasttemat kräver att solisten behärskar rytmen på ett annat sätt när den vrids ur led. Schumanns passion för retfulla rytmer som korsar varandra är en utmaning för både solisten och orkestern, men i slutet stiger de båda på en ny våg av gemensam energi.

Text: Hugh Macdonald

Andante – Allegro con anima – Molto più tranquillo
Andante cantabile, con alcuna licenza
Valse. Allegro moderato
Finale: Andante maestoso – Allegro vivace – Meno mosso

Pjotr Tjajkovskij komponerade sin femte symfoni sommaren 1885. I sina tre sista symfonier (nr 4–6) hittade han en lösning som gjorde det möjligt att uttrycka viktiga personliga och emotionella innehåll. Efter en lång kamp lyckades Tjajkovskij jämka ihop dem på ett tillfredsställande sätt i en traditionell symfoniform. Uruppförandet dirigerades av kompositören i S:t Petersburg den 17 november 1888.

Korrespondensen med en välbärgad änka, Nadezhda von Meck, innebar ett ekonomiskt och psykiskt stöd för Tjajkovskij. Villkoret var att de aldrig skulle träffas. De cirka 1 100 breven från en period på 14 år erbjuder ett unikt perspektiv på den konstnärligt och emotionellt mycket sårbara kompositören.

Av korrespondensen kan man sluta sig till att den överkänsliga och osäkra kompositörens självförtroende ökade under kompositionsarbetets gång. Kommentaren ”Detta blir min bästa komposition hittills” följdes av en humörsvacka då Tjajkovskij fruktade att hans kompositörsådra sinat eller att han ”spelats ut”. I fråga om den femte symfonin erkände han först efter att verket rönt makalös internationell framgång att ”den kanske ändå inte är så dålig”. Hur besynnerligt det än kan låta för dagens publik sågades verket också av flera samtida kritiker. Det tog tid innan symfonin fick en etablerad ställning på den stående repertoaren.

Tjajkovskij erkände att hans fjärde och sjätte symfonier innehöll programmatiska element, men hävdade att den femte symfonin inte var programmatisk. Symfonins förlopp – den övergripande formen och upprepningen av det centrala mottotemat med sina dramatiska metamorfoser – förefaller ändå tyda på ett utommusikaliskt ämnesområde. I utkasten till verket har kompositören gjort marginalanteckningar som tyder på att symfonin beskriver en kamp mot ödet. Resultatet av den här kampen låter betydligt segerrikare än i de tragiskt präglade fjärde och sjätte symfonierna.

Mottotemat, som också kallats ödestema, förekommer i form av en sorgemarsch i den första satsen. Melodin framträder senare som ett gemensamt motiv för symfonins alla fyra satser. I den andra satsens långsamma tempo avbryts valthornets och oboens solon av mottotemats kraftiga utbrott. Den tredje satsens vals avslutas med en upprepning av mottotemat och en överraskande fortissimo-kadens. Finalen börjar med en långsam inledning där mottot övergår i dur. Efter en lång kamp och en dramatisk generalpaus återkommer temat en sista gång – nu som en högtidlig segermarsch.

Text: Pekka Miettinen

Jane och Aatos Erkkos stiftelse