EGS: Helsingfors festflaggning – staden firar sina minnen

Helsingfors festspel är en fest för alla stadsbor. Var och en av oss har ett minne knutet till staden som är värt att fira.

Helsingfors festspel, Helsingin Sanomat och EGS bjuder in stadsborna att dela med sig av minnen som förtjänar att lyftas fram och slutligen hissas i topp. Samtidskonstnären EGS, som ligger bakom festspelens nya grafiska profil, tolkar de utvalda minnena som flaggor.

Dessa kommer att vaja utanför Helsingfors stadshus och på Sanomatalos tak under hela festivalen.

”I början av 1980-talet fanns det enormt mycket duvor i Helsingfors. Duvor betraktades som smittobärare och man förhöll sig avvaktande till dem. Duvorna hörde ändå till Helsingfors karaktär på samma sätt som de krigstraumatiserade a-lagarna, som dock jagades och städades bort från gatubilden under ESK-toppmötet i Helsingfors.

Vi gick kanske i tredje klass när vår lärare läste upp en nyhet för oss om att Helsingfors stad betalade skottpengar för duvor. Fem mark per huvud. Nyheten lät förfärlig men eggade samtidigt fantasin. Skulle man klippa av duvans huvud med en sax eller skära med en kniv, och skulle huvudena sedan transporteras till stadshuset för att räknas?

Vi visste att det fanns åtminstone tusen duvor på Salutorget. Femman som utlovats för ett enda duvhuvud motsvarade en hel veckopeng. En uträkning på ett rutigt papper visade att vi kunde tjäna en förmögenhet på duvhuvuden. Vi blev som berusade.

Ingen av oss barn från Södra Helsingfors hade förstås någonsin dödat en duva eller något annat djur, men förblindade av begäret efter pengar och godis samlade vi ihop våra slangbellor och gav oss av mot Salutorget. På torget behövde man inte leta efter duvor: de strövade omkring oss som äkta helsingforsare.

Skräcken kom krypande när vi tittade på fåglarna som flockades tillitsfullt omkring oss. Snälla, roliga duvor. Vi hade vuxit upp tillsammans i de här kvarteren. Vi tittade förvirrat på varandra. Till slut tog någon fram sin slangbellla och sköt medvetet bredvid med en liten ståltrådskrampa. Min kompis, som var för snäll för att ens äga en slangbella, sparkade lätt i duvans riktning. Den flaxade lite längre bort och tittade på oss medan den skakade på huvudet.

– De är för snabba, sade någon. Vi stoppade slangbellorna i fickorna och var oerhört lättade.

Trots stadens försök uppfostrade helsingforsandan oss till att alla får plats här: både pulun och poligubbar. Så leve Helsingfors duvor, ni förtjänar att det flaggas för er!”

”En tidig frostig morgon i slutet av februari andas havet.

Efter en lång cykeltur kliver jag ombord på färjan och känner hur fingrarna sakta blir varma, som om blodet kom tillbaka till dem. Andningen blir jämnare. Staden lämnas bakom mig, och framför mig finns bara ett grått hav som ångar som ett djur som vaknar ur sin vintersömn.

Solen värmer inte än, men den ger ett löfte om det. Ljuset bryter mörkret och konstbelysningen slocknar en efter en. På isens yta splittras ljuset i sprickor som glittrar i takt med färjans rörelse. Solen syns inte över staden ännu, men dess låga sken bryts mot isflaken och färgar dem i en dämpad guldfärg. Vårsolens första strålar berättar att ljuset besegrar mörkret.

Färjan rör sig framåt, ibland ljudlöst, ibland genom att bryta isen. Dånet känns ända in i kroppen. Det är då man förstår hur liten man själv är och hur storslaget detta landskap är. Det bästa är tystnaden: ingen vind, inga ljud, bara is och vatten. Det bästa är att vara på väg före alla andra – då har staden inte ännu kommit ihåg att vara stressad. Då får jag det här ögonblicket för mig själv.

Om vintern önskar jag mig vind, även om den gör cyklingen långsammare. Den gör havet levande. I den inre skärgården behöver man inte frukta kraften, man kan bara uppleva den. På färjan kan jag uppleva havets skönhet och kraft, i stället för att bara lida av den ständiga vinden och fukten.

Jag har färdats den här sträckan i åratal, men just sådana här morgnar känns den ny. Inte som en arbetsresa, utan som en ritual – morgonens övergång från trängseln till lugnet, från centrumets sorl till havets tystnad. Jag ger mig hän åt resan och låter tankarna tystna. Kvarteret räcker: det tar dig till ön och löser samtidigt vardagens grepp. Havet gör sitt jobb – det lugnar, det klarnar. Senare påminner turisternas förundran och kameror om att detta inte är en självskriven sak. De fokuserar på att fotografera, jag fokuserar på att andas.

Det här ögonblicket är Helsingfors dolda pärla – öppen för alla, men möjlig att uppleva bara för dem som finner dess ödslighet. Det är en paradox: om alla kom hit skulle ögonblicket försvinna. Därför är det mitt. Inte en övergång, utan en upplevelse. En morgon då havet andas och Helsingfors stannar upp. Ett ögonblick som bara tillhör mig – och det är just därför det stannar kvar.”

”Skorstenen till Byholmens avfallsförbränningsanläggning sprängdes den 31 januari 1988. Klockslaget hade meddelats i förväg och hela min familj gick ut på balkongen till vår lägenhet på Orionsgatan för att titta på sprängningen. Det var ett av de där sällsynta ögonblicken då hela familjen var samlad sida vid sida. Och vi såg sannerligen den där skorstenen rasa.”

”I am iranilainen and my best memory was when i met my some guy in helsinki and we got married togather now we have 2 babies and always is so good memory for us. I love Finland and Helsinki because give me nice family” ❤️

”Stora Räntan, havet, ljuset och människorna. I mina minnen finns Stora Räntans unika konstnärsgemenskap och särskilt de konstnärer som lämnar ön i år. Jag minns våra många givande kaffestunder, trevliga strandutflykter och vårt samarbete med att arrangera konstutställningar och evenemang.”

”Jag är född i november 1948, vilket gör mig till en så kallad babyboomer – en del av den stora årskullen. Under mina första 13 levnadsår bodde jag på femte våningen i ett flervåningshus på Bulevarden 7.

’Bullans’ svenskspråkiga flickskola låg mittemot på andra sidan gatan, och i grannhuset fanns Ekbergs konditori.

På Bulevarden, i skuggan av lindarna, dundrade fyrans spårvagn mot Sandvikens håll.

Gick man mot centrum och korsade Annangatan kom man till Gamla kyrkoparken, som vissa nuförtiden kallar Pestparken. Parken är i själva verket en gammal begravningsplats där de sista avlidna jordfästes i början av 1900-talet.

Jag tillbringade en betydande del av min barndom på 1950-talet i den parken.

På den tiden bodde det många barnfamiljer i Helsingfors centrum, och det fanns gott om barn överallt.

Parktanterna och lekparkerna var viktiga stödpunkter i barnens uppfostran.

Förmiddagarna, från det att vi var omkring två år upp till sexårsåldern, tillbringade vi först i parktanternas omvårdnad. Vid sidan av Gamla kyrkan, på den södra sidan, hade ett inhägnat hörn reserverats för parktanterna med gräsmatta, sandplan och några bänkar.

Mamma förde mig dit på morgonen efter frukosten och hämtade mig vid lunchtid vid tolvtiden.

Parktanterna ledde och övervakade olika lekar, och vi barn trivdes utmärkt.

Mammorna stannade inte kvar i lekparken.

Jag minns särskilt en av parktanterna som uppenbarligen var basen. Jag minns hur hon alltid var mild och glad. Hon hade bruna ögon och håret uppsatt i en knut under en huvudduk.

Pojkar är pojkar… jag och min kompis Yrjö var stora äventyrare (antagligen 3–4 år gamla) och ägnade oss åt ’korrespondens med de döda.’

I parkens övre högra hörn står Sederholms gamla gravkapell, och bredvid det finns ett stort gravmonument i granit som tillhör generalmajoren och senatorn H.C. Reuterskiöld. Längst ner på detta stenblock fanns en liten springa där vi gick och lade brev till de döda.

Ett annat stort äventyr inträffade uppenbarligen kring samma tid. Jag och Yrjö rymde från parktanterna.

Jag hade fått en trehjuling i julklapp med ett litet plåtflak ovanför bakhjulen. Pedalerna satt på framhjulet.

Vi smög iväg obemärkta ut på Bulevarden och trampade mot Tremedaljörerna och fortsatte sedan längs Esplanaden mot Salutorget för att titta på båtarna. Vi kom fram till kanten av Kolerabassängen, och Ykä ville också prova att trampa. Jag ville inte lämna ifrån mig cykeln, vilket gjorde Yrjö arg, så han slet tag i cykeln och kastade den rätt i Kolerabassängen. Jag brast förstås ut i gråt och folk samlades runt omkring oss. Det låg en bogserbåt i bassängen, och en däcksgast fick tag i cykeln med en båtshake och lyfte upp den till ytan – dock utan det ena bakhjulet. Det bakhjulet ligger sannolikt kvar i bassängen än i dag, för trots att man krattade botten hittades det aldrig.

Ja, folksamlingen runt omkring oss gjorde naturligtvis att Salutorgets polis dök upp, och någon hade även tillkallat en ’Svarta Maja’ (polisbuss), så vi pojkar fick sätta oss i baksätet. Poliserna förhörde oss – men ingen av oss kom ihåg varken vårt efternamn eller adressen där vi bodde.

De förståndiga poliserna räknade ut att vi inte kunde ha kommit särskilt långt ifrån. Vi fick sitta kvar i baksätet medan de körde längs Esplanaden, och vid Gamla kyrkan ropade jag till att härifrån hittar vi hem. Poliserna släppte oss inte så lätt utan körde vidare, och vid Bulevarden 7 sade jag att här är mitt hem.

I sällskap med polisen tog vi hissen upp till femte våningen. Vi meddelade poliserna att de kunde gå nu och att vi klarade oss själva härifrån. Poliserna följde oss dock personligen ända in och berättade om vårt äventyr för våra oroliga föräldrar.

Slutet gott, allting gott… det blev skäll och ett absolut förbud mot nya äventyr.

De oroliga parktanterna fick oss att dyrt och heligt lova att vi aldrig fick lämna parktanternas område utan tillstånd, och vi lovade att lyda.

Senare, när vi gick i folkskolan, var parkerna viktiga som lekplatser efter skolan.

Vid andra tillfällen träffade vi kompisar i parken för olika lekar.

Om höstarna roade vi oss med att hoppa i lönnlövshögar och om vintrarna åkte vi skidor i parken. På sommaren tillbringade en stor del av barnen sommarlovet ’på landet,’ så antalet barn i parken minskade.

Byggandet av förstäder förändrade antalet barn i centrum avsevärt under 1960-talet. Men parktanterna behövs sannerligen fortfarande.

Vår familj flyttade till Esbo 1963, och nya kompisar och nya miljöer blev en verklighet.

Men, men… så fort jag promenerar i centrum försöker jag planera min rutt så att jag kan ta en sväng via ’Pestparken,’ och varje gång dyker minnet av de vänliga och snälla parktanterna upp igen.”