Nationaloperans orkester, Hannu Lintu & Karita Mattila

Musikhuset, Konsertsal
tor 15.8.2024 19:00
Längd: 90 min, paus

Nationaloperans orkester har bjudit sin publik på berörande musikupplevelser i över 60 års tid. Hösten 2024 inleder orkestern en ny unik serie på fyra konserter i Musikhuset. Varje konsert innehåller orkesterpärlor och sång av kända internationella namn. Verken på repertoaren avspeglar olika sidor av livet och människans känslor. 

Den första konserten äger rum den 15 augusti som en del av Festspelens program. Sofia Gubaidulinas stycke The Wrath of God som inleder konserten uppförs nu för första gången i Finland. 

Solist är Karita Mattila och orkestern leds av chefsdirigent Hannu Lintu. 

Sofia Gubaidulina: The Wrath of God (“Guds vrede”)
Ludwig van Beethoven: Ah! Perfido! op. 65 (“Ah! Bedragare!”)

Richard Wagner: Liebestod (“Kärleksdöd”)  ur operan Tristan och Isolde
Aleksandr Skrjabin: La Poème de l’Extase op. 60 (“Extasens dikt”)

Tradition mot avantgarde, öst mot väst, individen mot gruppen. Sofia Gubaidulina växte upp i sovjetiska Tatarstan, och motsatsförhållandena präglar hennes musik. I hennes produktion förenas ryska och centralasiatiska inslag med den västerländska konstmusiktraditionen. 

Gubaidulina studerade piano och komposition vid konservatoriet i Kazan och fortsatte sina studier vid konservatoriet i Moskva fram till 1959. Dmitrij Sjostakovitj, som bedömde Gubaidulinas slutexamen i komposition i Moskva, uppmuntrade den unga avantgardisten att fortsätta på sin valda väg trots att de andra jurymedlemmarna ansåg att hennes musik var ”fel”. 

Under sovjettiden gjordes knappt några framföranden och framför allt knappt några inspelningar av Gubaidulinas musik. Hon måste under påtryckning av regimen nöja sig med en folkmusikbaserad stil. Någon ”västerländsk borgerlig, degenererad modernism” kom verkligen inte på fråga. Gubaidulina fick sitt första resetillstånd till väst 1985 och flyttade permanent till Hamburg 1992. 

The Wrath of God (“Guds vrede”, 2019) bildar en enorm orkestral lavin. Musiken är tillägnad Beethoven och uppbyggd på återkommande, olycksbådande bleckkörer. De utvecklas till omvälvande tutti-avsnitt som engagerar hela orkestern och inramas av bittert hånfulla övergångar. Detta mästerverk, som har en allvarsamt sträng ton som överensstämmer med titeln, uruppfördes i november 2020 i Wien.

Ah! Perfido! är en monolog för en kvinna som övergetts av sin älskare. I recitativet och arian kräver hon först att gudarna ska straffa hennes svekfulla partner, ber dem sedan visa nåd och erbjuder sig till slut att själv dö för hans skull.

Den dramatiska scenen börjar med ett recitativ med text från Pietro Metastasios pjäs Achille in Sciro. Vi vet inte vem som skrivit orden till den andra delen, arian ”Per pietà, non dirmi addio”. Verket framfördes för första gången den 21 november 1796 i Leipzig. Sopranen Josepha Duschek var solist.

Ett annat viktigt framförande ägde rum i december 1808 på en konsert för Beethoven. Det fyra timmar långa maratonprogrammet inkluderade bland annat uruppförandena av den femte och den sjätte symfonin. Den gången misslyckades konsertarians solo på grund av att ersättaren, en 17-årig sopran, fick rampfeber.

Beethoven själv nämnde att verket lämpade sig bäst för en teater. Öppningsrecitativet är som en äkta operascen där dramatiska repliker följer varandra i snabba kaskader. Soloarian förändrar stämningen betydligt. I flera sammanhang har Mozartliknande drag iakttagits i den långsamma orkesterinledningen, den vackra solomelodin, orkesterbehandlingen och helheten. 

Före Tristan och Isolde (1859) kunde ingen föreställa sig att musiken kunde spela en så stor roll i ett drama. Richard Wagner använder musiken för att avslöja de två huvudpersonernas djupaste själsliv. Deras kärlek är dömd till undergång och fullbordas först i döden. Liebestod (Kärleksdöd) avslutar operan.

Det berömda ”Tristan-ackordet” låter främmande eftersom ackordet och den påföljande dominanten blir hängande i luften. Ackordet återkommer flera gånger i olika skeden av operan och når sin slutliga kulmen först i Kärleksdöden.

Operans tragiska händelser får sin början när Tristan och Isolde druckit en kärleksdryck och förälskat sig. När kung Marke, som Isolde ska gifta sig med, hittar kärleksparet tillsammans sårar en av hans riddare Tristan dödligt med sitt svärd. 

Isolde skyndar till hans hjälp och scenen börjar när Tristan drar sin sista suck i hennes armar. Isolde faller i extas när hennes kärlek äntligen fullbordas i döden. Musiken når sin höjdpunkt när friska vindfläktar omger Isolde och hon föreställer sig sin död i ”världsandningens oändliga allt” (in des Welt-Atems wehendem All). Isolde sjunker till marken och samtidigt når preludiets mystiska ackord sitt klimax.

Mystiker och visionär är det ordpar som bäst torde beskriva den ryska kompositören Aleksandr Skrjabin. Som mystiker representerade han en livsinställning som eftersträvar direkt kontakt med det gudomliga. Nyckelordet är extas. De som har mystiska upplevelser uppnår i extasen en känsla av att vara ett med universum eller det gudomliga. Men om dessa mystiska upplevelser inte kan beskrivas med ord, kan de frammanas med hjälp av musiken? Den frågan blev en tvångstanke för Skrjabin.

I slutet av 1800-talet uppstod en uppfattning att den allmänna teknisk-vetenskapliga utvecklingen lämnade mänsklighetens andliga behov ouppfyllda. Påverkad av Schopenhauer, Nietzsche, Wagner och teosofin trodde Skrjabin att konsten – och särskilt musiken – hade kraften att fylla detta tomrum.

Skrjabin försökte uttrycka sina mål genom att höja Wagners kromatiska harmonisering till en helt ny nivå. Harmonierna i den symfoniska dikten Le Poème de l’extase (1905–1908) är fulla av spänningar som slutligt urladdas först i C-durackordet som avslutar verket. Skrjabin befriar den väldiga orkestersammansättningens fulla kraft först i slutet. Som motvikt innehåller verket också känsliga solon för violin och trumpet.

Trots all hänryckning är verket noggrant strukturerat. I bakgrunden skymtar sonatformen, även om det allmänna intrycket är rapsodiskt och består av olika rika orkesterfärger och ett tätt nät av motiv. ”När du lyssnar till Poème”, sade Skrjabin till sin vän Ivan Lipajev, ”ska du titta rakt på solen!”

Text: Pekka Miettinen

Konserten hör till en serie konserter av Finlands nationaloperas orkester i Musikhuset, som ordnas med ekonomiskt stöd av Hannele och Henrik von Wendt.

Säsongen 2024–2025 framförs en serie av fyra konserter med Finlands nationaloperas orkester och solisterna Karita Mattila (sopran), Kristine Opolais (sopran), Josep Calleja (tenor), Johan Reuter (basbaryton) och Mika Kares (bas). Orkestern dirigeras av chefsdirigent Hannu Lintu och av Roderick Cox och Aivis Greters, två unga dirigenter med lysande internationella karriärer som för första gången besöker Helsingfors.